Luna

Känslan går inte att beskriva i ord, finns inte enda enda mening som skulle kunna vara tillräckligt lång. Men det är som att få se en ros visna och dö, att frosten lägger sig som ett täcke, att allt blir kallt och mörkt, att den ljusblåa himlen är utplånad av dystra tjocka tragiska moln, att hjärtat krossas av ett enda slag.

Jag vet inte hur länge jag kommer kunna ta på mig allt detta, när allt äntligen tog sig till en ny-början, så kom ändå ett slag som jag aldrig trodde skulle slå mig hårt om min kind, men det gjorde den.

Hur kan man vara positiv när folk i ens omgivning ligger på botten ?