Luna

Min positiva anda blåser sig bara längre och längre ifrån mig, solens strålar som länge smekte min kind har gömt sig bakom tunga gråskiftande regnmoln.
Jag är understimulerad till tusen, och var dag som går sjunker jag allt längre till en tillvaro som så länge var mitt liv.
Lyckan kommer, lyckan går är ettpar välbekanta ord som ekar i mitt inre, mitt förgiftade sinne. Frustrationen ligger och klämmer i ett hårt bultande bröst, jag vill skrika, men det kommer inga ljud, jag vill gråta men tårarna är som uttorkade, jag vill tysta mitt huvud men tankarna är påtok för många. Insidan blöder samtidigt som jag kämpar tillbaka till mitt glada, positiva och spralla jag. I vilken skugga glömde jag min identitet denna gång ?

Jag vill så mycket, men det händer så lite. Jag är tillbaka på ruta ett, det mesta är detsamma, jag flydde från en tillvaro för att bygga upp något nytt, mig själv, och vad gjorde jag ? Snubbla på mållinjen och mitt eftersläp sprang ikapp mig och var först in i mål och på så sätt vann.
Ingenting är egentligen förändrat, allt står still, och jag står och bankar på dörren som aldrig öppnas.