Luna

När kylan lagt sig mot din kind, och frostens gnistrande och iskalla törn lagt sig likt en sylvass kniv mot ditt hjärta. När hettans rödflammiga lågor bränner din kropp, ditt psyke och din mentala förmåga att existera, den känslan är bedövande, farlig och nästintill dödlig.

Giftet sätter sig i varje ådra, varje tanke. Det enda som finns kvar är smärtan mot ditt bröst, hatet som kokar inombords, förtvivlan och flykten du är påväg att ta till.
Det leder kaos i mitt huvud, viskande röster, ångest och jag känner hur jag håller på att brytas ner än en gång, bit för bit.

Väggen kom, tredubblad och av sten. Den gamla och rostiga dörren, med den funna nyckeln är försvunnen, vägen tog slut och jag blev sittande på vilsevägar, ensam och bortglömd i mig själv.

Kan inte minnas vad som satte igång den här karusellen, detta snurrande dimmoln på botten och detta åskväder i skyn, snurrandet leder till kräk-känslor, panikångest och ätstörningar, hela balansen, vågen rubbas, jämnvikten är som bortblåst, och jag står och stampar på samma ruta igen, som jag gjort så många gånger förr.

Jag vill bara skrika ut all min frustration, samtidigt som jag vill låta det kväva mig.
Omtumlad, borta och förglömd.

Och det som egentligen gör mest ont av alla blandande känslor, är att jag lovade mig själv djup och innerligt att aldrig tillåta mig själv att må såhär igen, och nu känns det värre än någonsin.

PANIK PANIK PANIK