Luna

Dagarna glider sakta förbi i samma anda, kan ej glömma, men vill ej minnas. Det gör ont, för ont och jag vet snart inte vart jag skall vända mina känslor mot.
Min instink lyder: kräks bort skiten och lägg benen på ryggen, förvinn från jordens yta, tag semester, vad som helst förutom att stanna kvar i vardagen.

Jag behöver en paus från allt, men mest från alla känslor som löper hej vilt inom mej, som bryter ner kroppens alla organ, och inte minst hjärtat som svagt pumpar vidare bland virvlande massmördar tankar.

Håller mej upprätt med ren viljekraft, tar ena benet framför det andra för att visa att jag forfarande kämpar mej fram, bevisar att jag kan, även om den egentliga orken är slut. 
Behöver samla kraft, tanka in ny energi, vara bland människor som lyfter ens humör med sin positiva anda.

Någonstans inom mej försöker jag samla alla hjärnarkiv, försöka förstå hur så pass mycket ondo kunde ske på en och samma gång, men allt ligger i en enda röra, och jag kan inte få rätsida på alla händelser, de kom, de exploderade, och det svalde mej med sig i explosionen.
Det är dags att börja bygga ännu en gång, springa ifrån ruta ett, klösa, fräsa, stampa sej fram för sitt mående igen. Fan ock för allt skit!

Give me a break!