Luna

Begravningen idag kan beskrivas som lugn med nära och kära, cermonin hölls kort men speglade den min älskade mormor var.
Många blöta och kärleksfulla tårar rann ner från de flestas röda kinder. Det var en sorgens dag, att behöva säga farväl, vakna upp och inse att hon inte längre finns med oss är tungt, och ilar djupt in i mitt hjärta.
Vet inte hur jag skall beskriva för att ni skall förstå hur tomt det känns, hur mycket min mormor betydde för mig, för oss anhöriga.

Hon var en stark och osjälvisk kvinna, men samtisigt hade hon sina principer hon levde efter. Man fick alltid en känsla av hemtrevlig trygghet när man var runt henne, hon var ödmjuk och varm och hade alltid tid med oss andra.
Hon var grym på att laga plättar, och hennes rivna morötter var så otroligt saftiga och goda, bara en såndär liten detaljer som matlagning fick henne att glittra, för att hon just var hon.

I många år bodde vi grannar, ja, bara två meter i från varandra, dörr i dörr. Och jag minns hur hon alltid lyckades infinna sig vid kikhålet. Varje gång man gick hemifrån och när man sedan kom hem. Hon höll alltid koll, inget undgick henne. Det var jag förstås inte positivt inställd till vid den åldern, men idag inser jag att det bara var av ren omtanke och kärlek, att hon brydde sig och ville att vi skulle komma hem i tryggt förvar.


Min älskade mormor, det finns såklart mängder med saker att säga om dig. Detta är bara några få ord, en liten röra runt i grytan.
Du är saknad, men jag kommer alltid bära med mig ditt minne.

Vila i frid
Din Annika