Luna

Med en resväska i handen fortsätter jag mitt liv som en "roadrunner", det är frustrerande att känna känslan att inte tillhöra något, ha en plats som känns hemma utan du är på ständig flykt och jagas av ditt sätt att leva, känna och må.
Läpparna ger ständigt ifrån sig ett leende, du övertygar din omgivning att allt är helt okej, att varje dag skänker glädje i din tillvaro. Så falskt, så fel och så otroligt utmattande för både kropp och själ.

Det har varit ett antal tunga dar, huvudet är på helspinn och hjärtat pumpar förfullt i ren panik.

Men trots denna misär har förgyllning givits. Jag har haft tur nog att få låna lite täcke och kudde från the little redhead boi.
Det har varit plågsamma dagar med gym ( otränad som man är så är bara ordet gym djävulskt plågsamt ), eftersom de haft prov-vecka på Flex Sport Club i Farsta Stran, tyckte det kunde vara en "mysig" start på ett annat liv än det jag levt tidigare. Hälsosammare om inte annat. heh!
Så träningsvärken är juh på topp, och jag kan knappt röra mig överhuvudtaget. Är stel som en jag vet inte vad, och bara man petar på mig så hörs ett skrik från mina stämmband. Inte okej! hah!

Dessutom var jag på Gruppintervju på Espresso House igår. Sjukt stressad då jag var sen. Hade varit på Gymmet innan, sen hade jag väl missbedömt tiden en gnutta. Så panik, panik . . . P A N I K ! Fick springa till tuben, tåget stod inne, dörrar stängs. Men jag lyckas få in ena foten, och en vänlig själ inne i tåget pressar upp dörrarna för mig, så att jag gladeligen kan stiga på.
Pusta ut! Värmeslag och sjukt mycket hjärtklappningar. Kommer till Hötorget, därifrån har jag max fem minuter på mig att hitta deras huvudkontor.
Med all denna stress fungerar inte mitt huvud riktigt som det skall. Så jag springer fram och tillbaka och kan inte förmå mig att hitta nummer 37. Tre minuter kvar, ringer i ren frustration till Davido, undrar hur fan jag skall hitta samt hinna ? Han kommer ner, och jag får syn på honom. Kutar dit, vi tar hissen upp och nästan exakt prick klockan 16 lyckas jag snubbla in genom dörrarna där interjvun skall hållas. Pust! A N D A S kvinna, andas!
Får av mig jackan och halsduken, rättar till det svartmålade sminket runt ögonen, kliver in och hälsar.
Sätter mig på en stol, och hjärtat kan äntligen börja pumpa långsammare, normalt. Skönt!

Efteråt blev det film, vilket jag somna till efter bara några minuter. Tröttheten kom efter all nervositet släpp.

Förövrigt är två dagar med nattjobb inplanerade samt hårfixning i morgon klockan tio hos Anne-Marie. Så det kommer bli stress på morgonkvisten med hårfärgning och in till Mariatorget.
Dessutom måste jag hinna med att ta ur mitt nuvarande löshår ikväll, kamma tovor ocg genomlida smärta. Man kan alltid hoppas att jag kommer ha något hår kvar efter att prosseduren är fixad och klar. Inte direkt så att jag sprättat bort mitt egna löshår förut.
Men det får helt enkelt funka. Go me!