Luna

Att se tillbaka på den tid då smärtan skar ner i bröstet som en dolk var dag, när varje hjärncell löpte amok, och när varje andetag kändes så tungt att man trodde att man skulle sluta andas. Det är då som jag förstår hur stark jag egentligen varit, att jag aldrig gav upp utan fortsatte kämpa och ta varsamma kliv upp på den branta, ostabila stegen.

Jag är stolt över mig själv eftersom jag alltid har fokuserat mig på att klara mig igenom alla de svåra och jobbiga tider som låg över mig, allt som hänt, som man varit med om, alla ställen där man råkade vara på ställen vid just fel tillfälle.

Jag har kommit långt, vandrat på stigen mestadels ensam, idag befinner jag mig på vägen istället. Dock har jag många mil kvar att vandra, men vägen ser ljus ut och kanske en dag når jag stranden som glimtar bort mot horisonten.