Luna

För några månader sedan lovade jag mitt hjärta djupt och hederligt att denna känsla aldrig mer skulle få hemsöka min kropp, inte heller få styra mina tankar, mina känslor mitt allt.

Ständigt försöker jag streta emot, vill inte känna, vill inte plågas, vill bara att hjärtat skall sluta slå.

Vill kunna snöra åt ordentligt, dubbelknut. Något som inte går att knytas upp. Bevarat, nerstoppat och förglömt i all hemlighet.

Bortglömda tankar blottas, synen på mänskligheten förändras för var dag. Att se klart när man är blind är en obehaglig konst, något man bör vidta all försiktighet.

Du snurrar som på gröna ängar under sommaren, du drömmer dig bort som om du låg bland färgsprakande blommor. Du känner välbehag som om du doppade dina nakna fötter vid den lilla bäcken, just där vid ditt hemliga smultronställe. Du känner sötman i munnen som om du åt nyplockade jordgubbar med gräddtopp vid den tidiga eftermiddags fikan ute på terrassen och känslan av att solen smeker din kind, ger värme och lyser upp tillvaron, ger rus och en känsla av lycka.

Att förstå är inte lätt, att vara vilse desto lättare. Att omvandla en härlig känsla till ondo är lättare än att följa med i karusellen som sätter alla tankar i obalans.